Tänkte bara, i all hast, tipsa om att Reggae Galore underhåller dansgolvet såväl före som efter Kapten Röds spelning på Borås Nya Reggaeklubb på lördag. Nu vet ni.
Nittiotalet ringer Nicolai Dunger och vill ha tillbaka sin coola attityd.
När Nicolai Dunger gjorde ett gästspel med Club Killers i Vitabergsparken för någon vecka sedan så gjorde han, bortsett ifrån ett fantastiskt framträdande, bort sig. Det är nämligen ganska fånigt att tända en cigarett under ett litet instrumentalt parti och sedan stå med den, inklämd mellan tummen och pekfingret, för det är så de djupsinnigt intellektuella håller sina cigaretter, under resten av låten.
När jag nu ser den här bilden förstår jag att Nicolai Dunger upphöjt denna dumhet till signum. Osmart. Närmast osmakligt. Tur att karln skriver så förbannat bra musik i alla fall.
Individualismen
Det finns så mycket nytt i Stockholm. Så mycket som är annorlunda, konstigt nästan. Främmande är nog det ord jag far efter.
Tillexempel så parkerar man annorlunda här. En del skulle kanske kalla det hänsynslöst, men jag kallar det stockholmskt. Här är nämligen individualismen upphöjd till trafikregel. Det som i Borås skulle leda till ett föräkringsärende och i Herrljunga antagligen leda till att den drabbade tar fram sitt hagelgevär och löper amok, kan här passera obemärkt.
Herr Jansson
De andra tittar lite snett på mig över sina vegetariska lasagner och ostfyllda pastaknyten. Jag säger inte att de rynkar på näsan, men nästan. De ler lite oförstående, överseende och förvånat.
Men jag ser dem inte. Jag är upptagen med att äta Janssons Frestelse mitt i sommaren. Som om det inte vore något konstigt med det. Vilket det inte heller är. Eller?
Hos barberaren
Häromdagen gick jag till en ny barberare. Han kommer från USA och är, vad säger man, ful i mun. Han började med att utbrista ett ”fuck”, sedan hämtade han kaffe och tittade på mig i spegeln. Sedan sa han att jag såg ut som Beavis & Butthead, vem av dem framgick inte, och sedan ifrågasatte varför min flickvän inte hade lämnat mig, med tanke på hur jag såg ut.
Medan han förvandlade mig från Beavis (eller Butthead) till den jag är nu pratade han om knark, våld, tjejer med stora bröst och om hur man lurar staten på pengar. Strax innan han tog fram rakkniven sa han, med något slags koppling till kriget i Irak: ”I don’t kill people”. Det kändes, där och då, ganska tryggt.
Viljan.
Jag vill ha en sådan här. Tror jag. Eller vill jag det? Nej, det vill jag nog inte.
Brunch?
Jag har aldrig förstått poängen med att äta brunch. Vem vill slå ihop två mål till ett? Man kan ju omöjligt äta dubbelt så mycket och blir på så vis utan en matupplevelse.
I dag har jag ätit brunch. I efterhand, strax innan jag åt lunch, döpte jag dock om den till frukost. Om än rejäl.
Festivalsommar
Jag fick som sagt för mig att jag inte gillade musik längre. Men jag hade helt fel. Det var nog bara en överdos. Efter Öland Roots och Uppsala Reggae Festival kändes Way Out West mest som en lång kö till baren och en spretig tillställning där en del saker var så bra att allt annat kändes dåligt.
Men nu är allt annorlunda. Klockan är bara 9.24 och jag har redan lyssnat på fantastiska Hollie Cook och hyfsade Little Dragon. I går såg jag Frida Hyvönen i Vitabergsparken. Eller nej, det gjorde jag faktiskt inte, men jag hörde henne. Eller ja, egentligen var jag nog mer fokuserad på picknick-korgen och sällskapet, men i bakgrunden hörde jag henne. I kväll ska jag se, eller kanske höra, Club Killers på samma plats. Och i morgon ska jag gå på Reggaemanis After Work på Pleasant, samtal med Karl Ove Knausgård på kulturhusets tak och sedan se Christian Kjellvander. Och på fredag ska jag se AfroCubism.
Ty det är Kulturfestival i Stockholm och jag älskar musik.
Fint