Det här är mitt kontor, nedpackat i en papperskasse från Ica i Liljeholmen (som för övrigt har ett fenomenalt utbud av svindyra, och sannolikt väldigt goda ostar), en vit pappkartong med hörn av metall och en väska från Sandqvist.
I dag har jag förflyttat det, mitt kontor alltså, från det lilla bankvalvet i Gröndal till mitt vardagsrum. Jag ska, som det heter, jobba hemifrån.
Under den gångna helgen har jag bland annat:
• Sett Glada Hudikteatern på Globen.
• Praktiserat Afternoon Tea, Afternoon Wine och Afternoon Gin samt lärt mig vad som är skillnaden mellan pie och quiche.
• Läst Gyrdir Eliassons utmärkta Bland Träden.
• Skrivit en text om Glada Hudikteatern där ordet freakshow förekommer.
• Övervägt att köpa en väldigt dyr halsduk från ett väldigt ansett universitet på den amerikanska östkusten.
• Låtit bli att köpa en väldigt dyr halsduk från ett väldigt ansett universitet på den amerikanska östkusten.
Ibland slår det mig, inte sällan med viss överraskning, att jag faktiskt bor här. I Stockholm.
Jag känner mig fortfarande som en turist när jag inte hittar Odenplans tunnelbaneststion, går åt fel håll på Hornsgatan, tar fel tunnelbana och häpnar över att korvkioskerna har öppet klockan två en helt vanlig onsdagsnatt.
Hur kan LL Bean göra så fantastiska skjortor och så vansinnigt fula kängor?
Jag har precis anmält (ja, på journalistspråk heter det visst så när man recenserar) Bernt Hermeles bok Guldsot, vilken handlar om Johan af Donner. Eller nej, den handlar om Johan af Donners brott, hans förskingring av minst (men sannolikt mycket mer än) åtta miljoner kronor från Cancerfonden och Röda Korset. Och om den skada detta har gjort de båda organisationerna i synnerhet, och biståndsrörelsen i allmänhet.
Det finns mycket bra (och en del negativt) att säga boken i sig. Men det mest fascinerande är nästan allt det som man inte kan säga. Om boken och om Johan af Donner. Andreas Ekström på Sydsvenskan menar att Johan af Donner är ”en helt vanlig storbedragare”. Det håller jag inte med om. Att hans brott kan anses ganska vanligt är en sak, och att han utfört det för att leva i lyx är säkert fullt normalt, men i övrigt är Johan af Donner omöjlig att förstå. Han är ett alldeles ovanligt stort frågetecken.
Jag har suttit på det här kontoret en tid nu, sedan tidigt i våras. Ibland har jag gått hem för att äta lunch, det är ju så nära, och ibland har jag haft med mig mat. I dag gick jag för första gången rakt över gatan, till Gröndals Deli. Det tänker jag göra om.
Jag flyttar ut från kontoret om några veckor. Men i Gröndal blir jag gärna kvar.
Är det någonting som journalister gillar så är det att skriva om varandra. Det blev smärtsamt tydligt häromdagen när Ajour hade premiär. Det finns inte mycket, om någonting, att säga om Ajour som inte redan har sagts för många gånger.
Jan Gradvall presenterar ett intressant perspektiv här och Andreas Ekström säger sin mening här.
Själv parafraserar jag Gertrude Stein och säger att en nyhetsblogg är en nyhetsblogg är en nyhetsblogg är en nyhetsblogg.
Emellanåt tappar man fart. Åtminstone i mitt yrke. Man orkar inte se den slingriga väg av aktuella frågor som man både älskar, hatar och glömmer bort allt medan man försöker dra sina få strån till stacken. Det går för fort. Det är för stort.
Plötsligt kan man längta tillbaka till fabriken. Minns ni de fyrtio förhatliga timmarna? Jag har förträngt dem, men när jag ligger där i diket, utan styrfart, alldeles upptagen med allt annat, kom jag att tänka på dem. I dag har jag en annan syn på dem, men de är fortfarande förhatliga.
Så tar man sig upp igen. Ser framåt. Börjar läsa. Ta in. Förstå. Man börjar lägga sig i. Och man börjar blogga igen. Så där frenetiskt som man ibland gör när det går fort. När det händer så mycket. När man har så mycket att säga. Och när man älskar det.
Är Glada Hudikteatern vår tids freakshow?
Jag sitter på Globens läktare och försöker förstå vad det är jag ser. Och varför. Det är med mycket blandade känslor som jag ser Glada Hudikteatern.
Under de senaste veckorna har en debatt rasat kring teatern i allmänhet, och dess ledare Pär Johansson i synnerhet. En av grundfrågorna har rört skådespelarnas arvoden och huruvida de är att betrakta som professionella skådespelare, amatörskådespelare eller som en del i en kommunal omsorgsverksamhet. Hur det är med den saken vill jag egentligen låta vara osagt, men då de lockar tusentals betalande människor till föreställningar runt om i landet så är de väl, åtminstone i publikens ögon, professionella?
Å andra sidan – och nu kommer jag skaffa mig ovänner – är de inte professionella på scen. Publiken kan omöjligt vara här för att se en musikalföreställning av hög kvalitet. I så fall har de gått fel. I så fall skulle de gått hem i pausen. Det som spelas upp på scenen är förvisso fascinerande, imponerande, roligt, dråpligt och en smula spännande. Men det har ytterst lite med kvalitet att göra. Skådespelarna är inte duktiga ens med amatörmässiga mått mätt. De kan i flera fall inte sjunga. De kommer av sig och tappar bort sig. Det är emellanåt närmast omöjligt att höra deras repliker. Men det låtsas vi inte om.
Sett utifrån sina handikapp är de förstås oerhört duktiga, och kanske är det därför vi sitter här? För att imponeras, fascineras och svepas med i en kollektiv konsensus kring hur duktiga de är. Plötsligt bedömer vi dem alltså inte utifrån vad de presterar utan snarare utifrån deras handikapp. Utifrån vad de inte kan prestera. Var det inte det som var poängen med det titiga 1900-talets amerikanska freakshows?
När jag lämnar Globen är det med bröstet fyllt av ännu fler blandade känslor.
(Publicerad i Borås Tidning)