Björn Owen Johansson

Här finns en liten manisk flod som forsar fram genom ett ordningssinne av sällan skådat slag.

Om jag får för mig någonting, bestämmer mig för att hitta något som jag inte vet om det finns, eller har en idé om något väldigt bra – då kan jag slösa både pengar och tid på att hitta eller skapa det.

Häromdagen, efter många fruktlösa försök att finna detta ”något”, utbrast jag slutligen: ”Funkar inte det här så ska jag jävlarimig bygga en egen app”. Som tur var fungerade det där sista försöket förvånansvärt bra.

Det hela började när jag skaffade mig iPhone och bestämde mig för att digitalisera min dittills analoga tideräkning. Min almanacka i vacker skinnpärm fick se sig övergiven för iPhonens alla fördelar. Jag hade först inga särskilt höga krav. En praktisk kalender som synkar mellan dator och iPhone utan problem. Det visade sig vara svårare än jag trodde.

Först provade jag förstås iCal, Apples egen applikation. Men utan möjlighet att importera andra kalendrar, såsom svenska helgdagar och namnsdagar, med följd att jag nästan bokade in arbete på midsommarafton, vände jag Steve Jobs ryggen i det här fallet. Jag förväntar mig bättre än så.

Sedan fick jag höra att Svensk almanacka var en alldeles oumbärlig applikation. Med sin outtömliga mängd fakta och information, snygg design och smidighet skulle den lösa mina problem för tjugotvå kronor. Inget kunde vara mer fel. Visst är det roligt att kunna bläddra i kalendern som vore den av papper, men när man inte kan se en veckovy med planerade möten och händelser, vad är det då för någon nytta med historiska namnsdagar och all möjlig och omöjlig extrautrustning.

Här satte den maniska ådran in och jag gav mig fan på att lösa problemet. Nu fick Google Calendar sin chans och för första gången någonsin skaffade jag mig ett Google-konto. Efter att ha läst Andreas Ekströms fina reportagebok Google-koden så upplevde jag det förstås som att jag sålde min själ och mitt undermedvetna till Sergey Brin och Larry Page, men det kändes ändå som en bättre affär än att köpa Svensk Almanacka för tjugotvå kronor.

Allt verkade praktiskt och väl fungerande. Nu återstod bara halva problemet, en iPhone-app som kunde ta tillvara Google Cals fördelar i telefonformat. Det visade sig närmst lika jävligt som att väcka den sovande Twittervalen för en tid sedan.

Här någonstans, efter att ha kastat åtskilliga slantar och timmar åt olika värdelösa applikationers håll sa jag det där om att göra en egen app. Som tur var – jag kan nämligen inte ett dyft om koder, programmering och dylikt – var mitt sista försök, CalenGoo för fyrtionio kronor, vad jag sökte. Mitt maniska sinnes flod sinade i ett slag och nu sitter jag här, totalt synkroniserad med en kalender som uppfyller ungefär alla krav jag kan tänka mig att ställa.

Det enda som nu fattas är en vacker pärm av hjortskinn.