Om jag skriver ett blogginlägg med, lät säga, fem länkar, är det då rimligt att leta upp varje länk för sig, klippa, återvända, klistra och sedan hämta nästa… Jag tycker inte det. Varför kan jag inte klippa, klippa, klippa och sedan klistra, klistra och klistra. Varför kan datorn bara minnas ett urklipp åt gången?

I dag förbereder jag mig för Öland Roots. Det innebär att jag tvättar, letar efter campingprylar i diverse förråd och funderar på vilken metod som håller ölen kall under längst tid. Är det kylklampar? Vatten och is? Salt och is? Kanske en undervattensförvaring med tillhörande båt och boj?

Jag drömmer om en liten vindpinad kyrka i en karg trakt. Prästen är kutryggig, har polisonger och predikar för församlingens fyra besökare. Alltid samma fyra.

På våningen ovanför bor och arbetar jag. Jag skriver och dricker mellanöl. Jag har inget kylskåp men det är vinter och frost på insidan av de tunna väggarna. I sprickorna mellan brädorna tränger vintern in. Snö och en förlamande kyla.

Varje dag hör jag genom det tunna golvet hur prästen går på om herrens frid och de förtappades olycka. Stämningen präglas av den uppgivenhet som man sällan ser hos andra än mycket gamla, uttråkade och i sina egna ögon totalt misslyckade, människor.

En dag, efter gudtjänsten, hör jag hur en av de fyra besökarna frågar om mig. Vem jag är? Vad jag gör där uppe? Prästen svarar med låg röst och inte utan viss stolthet.

- Han skriver sitt epos.

Åtta, ibland nio eller fler, timmar av mitt dygn spenderas just nu utan dator. Förr var jag lika störd som van vid det. Numera har jag en livlina i form av iPhone som tillåter mig att ha ett öga åt annat håll, mot världen. Jag har en röst i det ständigt pågående samtalet och sitter som vanligt i ett hörn i frilansarnas fikarum, Twitter.

Så vad händer när iPhonen plötsligt blir ovän med internet? När den hävdar att jag inte har tillgång till internet? Inte tillgång? Borde det inte vara något slags rättighet ändå?

Det som händer är att jag blir nervös, förvirrad, oerhört stressad och… börjar prata med mina arbetskamrater på kafferasten.

Jag har bara sett de inledande femton minuterna av snackisfilmen The Human Centipede. Det kändes ganska lagom. Tomas Hemstads text i Nöjesguiden, en lek med det realistiska i filmens handling, läste jag dock med glädje från början till slut. Genialiskt. Och magstarkt.

Här har jag gjort sällskap med medelåldern och ägnar dagarna åt sol, bad, Beres Hammonds allra smörigaste reggae och ett försiktigt alkoholintag som möjliggör tidiga morgnar. Mitt yngre jag minns, eller minns inte, forna midsommrar och frågar sig vad som hänt.

- Det är medelåldern, svarar jag.

Först Renato Carosones original från 1956:

Och sedan i liveversion hämtad ur den fenomenala filmen The Talented Mr. Ripley:

Årets glassmaker är, om någon mot bättre vetande undrat, de samma som alla tidigare år:
Vanilj
Choklad
Rom & Russin

På tal om Gripenholm så är han inte bara modeskribent och bröllopsbloggare. Han bidrar med en fantastiskt underhållande krönika i kommande numret av Reggae Galore Magazine också!