Så blåser det snålt kring Lars Vilks bedrövligt fula teckning igen. Men varför ska vi bry oss? Och varför handlar alla analyser om yttrandefrihet?

När jag var liten begagnade sig föräldrar och lärare alltid av uttrycket ”ger man sig in i leken får man leken tåla”. Dessutom envisades de med att lära unga spolingar vad som var rätt och vad som var fel.

Vad Vilks fick lära sig vet jag inte.

Att yttrandefriheten är viktigt behöver vi inte diskutera. Så är det bara. Men är yttrandefriheten så viktig att den skall klä skott för dumdristiga provokatörer som handlar utan sunt förnuft? Är det verkligen rätt att försvara Lars Vilks med argument om yttrandefrihet?

I syfte att provocera har han dels avbildat profeten Muhammad – redan här är han ute på tämligen djupa vatten då detta, enligt islam, är förbjudet – och dels gjort det i form av ett – enligt islam – orent djur. En hund.

Om vi ska göra en jämförelse så vore det ungefär som att, på pin tji och ren jävelskap, blanda skaldjur i en judisk familjs söndagsmiddag eller rycka slöjan av en muslimsk kvinna för något slags nöjes skull.

Det är respektlöst, huvudlöst och helt idiotiskt.

Som provokatör har ju Lars Vilks lyckats, och när han stoltserar med en rostig yxa i Expressen tycks han vara ganska nöjd med sin situation, men i media framställs han som ett slags förkämpe för yttrandefriheten. Kanske en blivande martyr på dess altare?

Enligt mig är han snarast en luggsliten galjonsfigur på tafflighetens sjunkande skepp.

Därtill dröjde det sisådär 3-4 år innan jag insåg att bloggar nog inte var en övergående fluga ändå. Och Twitter hann bli gårdagens (eller fjolårets) nyhet innan jag nyligen skaffade mig ett konto.

Dessutom, som vore det inte redan nog, stör jag mig alltjämt på det korta, snabba och direkta som genomsyrar allt detta. Twitters etthundrafyrtio tecken är för lite. Det kan ibland ta mig fem minuter att korta ned, såga itu och skära sönder innan jag, med en känsla av stympad tunga, klickar på ”skicka”. Och då är det förstås redan för sent. Diskussionen for förbi medan jag övervägde att använda ordet ehuru.

Jag har hursomhelst tagit mig i den extra höga Ben Sherman-kragen upprepade gånger. Jag har börjat läsa bloggar, jag har tillochmed börjat blogga, och nu senast anslutit mig till de etthundrafyrtio tecknens inferno.

Samtidigt kan jag inte låta bli att värja mig ett uns och en smula. När jag läser fantastiska krönikor på 3000 tecken eller långa underbara artiklar förstår jag inte vad de där etthundrafyrtio tecknen ska göra mig för någon nytta. Vad är de till för? Vad ska de vara bra för? Har jag så bråttom?

Jag har inte lyckats sätta fingret på det ännu, men det finns någonting i de där 2860 tecknen, i glappet mellan krönikan och twitter, som gör mig trygg. Där finns några rader som problematiserar, ställer på ända och vrider ett extra varv. 2860 tecken där jag trivs.

Till dess att jag hittar poängen i det där tänker jag fortsätta att twittra, blogga, skriva och fundera, samt använda ordet ehuru så ofta det går.

Snart är det dags.

Jag lyssnar på Studio Ett. Helle Klein och Peter Wolodarski diskuterar det rödgröna beslutet att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster om de vinner höstens val. Frågan är om partierna kommer att förlora mittenväljare i storstäderna. Det här hätskt och emellanåt, när de bollar med statistiska nummerbollar, rent underhållande.

Men är det inte ett slags ickefråga?

Kommer medelklassen verkligen prioritera städhjälp och barnvakt när de istället kan köpa nya väskor?

Tidningen Konstnären, som jag tipsat om tidigare, har inte bara skaffat sig ny logga och ny form. Nu har de en fantastisk web också. Där kan man smidigt bläddra i gamla nummer. Gör det!

Han har på sätt och vis rätt. Dagstidningarna prioriterar i många fall annat material högre än kulturkritiken. Christer tycker att det är trist. Och det tycker jag med. Men medan Christer startar en motståndsrörelse väljer jag att se saken i ett annat ljus och fråga mig: för vem skrivs kritiken?

Faktum är att den skrivs för, och konsumeras av, ett ytterst fåtal. Den utgör de där sidorna i tidningen som många dagligen bläddrar förbi i jakt på sport, skvaller eller lokalnyheter. Gemene man är inte särskilt intresserad av kulturkritik och kulturdebatt. Tyvärr.

Av Journalistens lilla artikel kan man förstå att ett av Christers mål är att få lite pengar på fickan. ”Många stipendier från Författarförbundet är bra för oss” säger han. Och där har vi problem nummer två. Svensk dagspress har, säger de i alla fall själva, inte möjlighet att betala högre arvoden för kulturrkritik medan den överbefolkade frilanskritikerkåren menar att de inte kan leva på sina arvoden. Två sanningar som på intet vis motsäger varandra.

I slutändan handlar det om tillgång och efterfrågan. Och i förlängningen också om huruvida kulturen är behäftad med ett slags högre värde, ett existensberättigande utöver sin egen överlevnadsförmåga.

Har den det?

Mustiga soppor hör hösten och vintern till har jag hört. Själv tycker jag de passar för det mesta. I går gjorde jag en variant av min egen favorit: Gulash. Håll till godo.

För ungefär 4-6 personer:

800 g nötkött
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor (eller som i mitt fall – 1 solovitlök)
1 röd paprika
5 potatisar
2 morötter
3 matskedar vetemjöl
3 teskedar mejram
3 teskedar kummin
1 tesked malen nejlika
1 decilicter milt paprikapulver
4 matskedar tomatpuré
1,5 liter kött- eller grönskasbuljong
Salt och svartpeppar

- Tärna kött, lök, paprika, potatis och morötter samt finhacka eller pressa vitlöken.
- Blanda ihop kryddor och vetemjöl.
- Bryn köttet i omgångar och lägg i en stor gryta
- Samma sak med vitlök, lök och paprika
- Blanda i kryddblandningen och tomatpuré
- I med buljongen… och låt det hela koka i en timma.
- Med tjugo minuter kvar innan gästerna står i farstun blandar du ned potatis och morötter.
- Koka tills potatisen och morötterna är alldeles lagom halvmjuka
- Smaka av med salt och peppar
- Ät med ostsmörgås, finvin och le mot kameran

Hur kan man alls leva utan dalahästar och femtiotalsdoftande fotografier?

Boken är aktuell då Martin Scorseses filmatisering, Shutter Island, med bland annat Leonardo Dicaprio i huvudrollen och Max Von Sydow i en biroll, går på biograferna just nu. Av trailern att döma så är det mer av en ”vanlig rysare” än den mörka psykologiska thriller som boken bjuder, men med en sådan förlaga och med Scorsese i stolen utgår jag ifrån att den är bra. Inte lika bra som boken. Förstås. Men ändå bra.

På tal om Von Sydow. I senaste numret av Filter ställer man frågan: Är Max Von Sydow kidnappad? Texten är underhållande, lite sorglig och självklart läsvärd.