På söndag kväll åker jag till Sri Lanka. Där ska jag bland annat läsa väldigt många böcker. Och kanske skriva en.

Tiden är fylld av trevliga ting. Mest arbete. I bland tänker jag att jag ska skriva något här, men jag kommer mig sällan för. Kanske vänder det snart. Eller inte. Tillsvidare finns jag mest här.

Vissa intervjuer är väldigt lätta att göra. Och vissa texter blir väldigt bra. Inte sällan hänger det samman. När jag och Frida Klingberg spenderade en dag med Björn Brorström, då blivande rektor för Högskolan i Borås, på Hamburgö i Bohuslän var just ett sådant tillfälle.

Reportaget finns publicerat i premiärnumret av högskolans magasin, 1866.

När Borås Tidning bad mig att skriva kort – väldigt kort faktiskt – om 2011 års bästa bok så skrev jag det här:

Om man ska tro baksidestexten består den prisbelönta boken Bland Träden av 47 noveller. Men det ska man inte. Snarare består boken av scener; i bland bara ett ögonblick långa och inte sällan utan egentlig handling. 47 ögonblick som fångar upp och flätar de allra största känslorna i livet. Sorgen, kärleken och allt det vi inte kan se. I bland är de närmast omöjliga att förstå. I bland alldeles självklara. Hela tiden med en språklig skärpa och ett underliggande vemod som sätter djupa spår hos den som verkligen vågar lyssna.

I 30 år har den isländska författaren Gyrdir Eliasson skrivit och skapat en egen värld. En värld som befinner sig på gränsen, bland skuggorna och träden, mellan det vardagliga och det övernaturliga. Mycket lite av denna värld finns tyvärr översatt till svenska.

Det finns dagar då jag är en ytterst enkel man, då jag dricker juice direkt ur paketet och ser på teve. Men så finns de andra dagarna. Då googlar jag opera och sneakers.

På väg hem från jobbet går jag ibland förbi DN-skrapan. Det fanns en tid då jag inte ville något hellre än att jobba där. Det var inte alls länge sedan.

Vi befinner oss i en vindsvåning i Gamla stan. Långt nedanför oss skyndar människor omkring i höstmörkret, hem eller bort, och om musiken inte hade stått i vägen hade vi kanske hört trafiken från gatorna runt omkring.

Jag skålar med författaren och pratar, som man alltid gör när man inte riktigt känner varandra, om arbete. Om hans bok. Om mitt kringflackande frilansande. Om alla fast anställda journalister som tvingas från sina jobb i ännu en våg av sparkrav. Vi hyllar frilanslivets frihet, så där som man gör, som en reflex. Så där som man måste göra för att lyckas lura sig själv.

Det frilansliv som jag har levt i snart ett år har varit väldigt fritt (räknat i antal lediga och lata dagar) men samtidigt (om man räknar i skatteskuld och ångest) ett smutsigt fängelse.

—

För några år sedan hade jag ett arbete, en fast och trygg tillvaro, och ett anställningsnummer: 176. Jag avskydde det. Det bestod i fyrtio timmar av ofrihet och leda, uppdelat mellan kaffe- och lunchraster bland arbetskamrater jag hade väldigt lite, oftast ingenting, gemensamt med. Jag fick lön en gång i månaden, kunde lyssna på musik hela dagarna och behövde inte bry mig om något särskilt. Det var ett annat slags frihet.

—

Plötsligt sitter jag på översta våningen i Westmanska Palatset på Holländaregatan med ett anställningsavtal framför mig. Jag har skrivit på utan att riktigt märka det. Det gick så fort. Plötsligt är jag anställd som skribent och biträdande redaktör på Tidningskompaniet.

Det är en helt annan slags frihet.

Om någon frågar så brukar jag säga att jag är från Borås. Trots att jag inte alls är det. Det blir lättare så.