Anställd

Vi befinner oss i en vindsvåning i Gamla stan. Långt nedanför oss skyndar människor omkring i höstmörkret, hem eller bort, och om musiken inte hade stått i vägen hade vi kanske hört trafiken från gatorna runt omkring.

Jag skålar med författaren och pratar, som man alltid gör när man inte riktigt känner varandra, om arbete. Om hans bok. Om mitt kringflackande frilansande. Om alla fast anställda journalister som tvingas från sina jobb i ännu en våg av sparkrav. Vi hyllar frilanslivets frihet, så där som man gör, som en reflex. Så där som man måste göra för att lyckas lura sig själv.

Det frilansliv som jag har levt i snart ett år har varit väldigt fritt (räknat i antal lediga och lata dagar) men samtidigt (om man räknar i skatteskuld och ångest) ett smutsigt fängelse.

—

För några år sedan hade jag ett arbete, en fast och trygg tillvaro, och ett anställningsnummer: 176. Jag avskydde det. Det bestod i fyrtio timmar av ofrihet och leda, uppdelat mellan kaffe- och lunchraster bland arbetskamrater jag hade väldigt lite, oftast ingenting, gemensamt med. Jag fick lön en gång i månaden, kunde lyssna på musik hela dagarna och behövde inte bry mig om något särskilt. Det var ett annat slags frihet.

—

Plötsligt sitter jag på översta våningen i Westmanska Palatset på Holländaregatan med ett anställningsavtal framför mig. Jag har skrivit på utan att riktigt märka det. Det gick så fort. Plötsligt är jag anställd som skribent och biträdande redaktör på Tidningskompaniet.

Det är en helt annan slags frihet.