Under Bokdagarna i Dalsland som går av stapeln nu till helgen skapar Textival ett poetiskt lövverk. Där finns jag med på ett litet hörn, eller löv, i form av prologen till det som kanske kommer bli min första roman.
—
Prolog
Maggie Eyers död kom knappast som en överraskning. Den var väntad. Att hon lyckats hålla sig vid liv i femtiofyra år var enligt de flesta, inte minst enligt mig, anmärkningsvärt. Smått otroligt faktiskt.
Det anmärkningsvärda i Maggie Eyers död var snarare hur osedvanligt vanlig den var. En hjärtinfarkt? Eller var det kanske en stroke? När folk började springa ut och in ur varandras hus med skvaller den där soliga sensommarkvällen var det just dödsorsaken som var det intressanta. Maggie Eyeres hade inte dött i något vådligt äventyr. Inte på en hästrygg. Inte på havet. Inte på flera tusen meters höjd.
- Hon fick en hjärtsmäll! Skrockade Thomas Eed och tömde kaffekoppen med en hastig knyck. Han gjorde alltid allting med hastiga knyck. Som den gången då han knyckte till lite grann med ratten på sin gamla Opel och ”som av en händelse” hade ihjäl Maggie Eyers hund, en strävhårig och långsint terrier som alltid lyckats vara i vägen. Nu var alltså både hund och matte döda. Den första i en ”händelse” och den andra i en ”hjärtsmäll”. Själv skulle Thomas Eed, flera år senare, dö en betydligt mer spektakulär död. Men det visste vi förstås inte då.
En kommentar
Det finns vanliga sätt att dö på, och ovanliga. På samma sätt finns det väntade dödsfall och oväntade dödsfall. För alla som nött någon form av högskolebänk vet vid det här laget att det går att göra en liten fyrfältare (eller matris om ni så vill) med fyra olika kombinationer: vanligt sätt + väntat, vanligt sätt + oväntat, ovanligt sätt + väntat samt den något spektakulära ovanligt sätt + oväntat. Maggie föll i kategorin vanligt + väntat. Fast ändå inte, eftersom alla förväntade sig väntat + ovanligt. Därigenom visade sig Maggies dödsfall vara oväntat + vanligt. Eller om ni så vill, ovanligt vanligt + oväntat väntat. Död var hon likt förbannat.