Samma gäller numera tydligen också Facebook. Det är finare att hoppa av, stå vid sidan av, vara sub, kult, underground eller vad det nu benämns som idag. Att vara i det betyder att behöva motivera sig, argumentera för och hålla fast vid något som faktiskt kan roa en, men det sticker i vissa ögon.

Jag har inte så många vänner och endast ett par som jag egentligen inte känner alls. Jag håller också med om att det känns märkligt att höra om alla underbara middagar och fester som man aldrig var bjuden till, men när det gäller joggingturer eller måltider är det väl egentligen precis det som annars hade avhandlats via ett vanligt, hederligt, men gammeldags telefonsamtal. Vi är så upptagna med att hävda oss också i sociala forum att vi glömmer bort att bara vara i det.

Lite som en del av livet. Ja! Precis som det liv när vi rör oss på riktigt bland andra levande varelser kan man ju faktiskt välja att inte lyssna på tugget vid fikabordet, slå av öronen när det börjar pratas kungligt bröllop och tacka nej eller ja till en förfrågan om diverse ting. Det behöver inte vara så komplicerat eller ett tecken på självhävdelse. Vi behöver inte känna oss så små eller undanskymda. Vi behöver bara acceptera att vi kommunicerar och idag gör vi det på flera plan, ibland samtidigt. Och vill man inte göra det behöver man inte!