För en tid sedan skrev den alltid briljanta Marcus Dunberg om att han avaktiverat sitt facebook-konto. Jag läste texten och tänkte ungefär som jag gör när jag hör hängivna vegetarianer tala för sin sak: argumenten är bra men… eh… men…
Bland annat skriver Dunberg att:
”Jag slutar aldrig att förvånas av den uppmärksamhetskrävande barnslighet som genomsyrar Facebook: Se på mig! Här är jag! Här är mitt liv, är det inte fantastiskt, säg att det är fantastiskt!”
Jag förvånas också. Jag äcklas emellanåt. Jag frågar mig varför jag läser om någons nya matsalsbord när denne aldrig bjudit mig på middag, och jag undrar varför jag, enligt Facebook, är ”vän” med människor som jag inte ens vet vilka de är.
Någon vecka senare skriver Jonas Cramby en Metrokrönika på ungefär samma ämne. Men med en annan utgångspunkt.
”Nätet är fyllt av dåligt stavade, särskrivna, smileyspäckade uppdateringar om hur vädret påverkar dagshumöret, hur det gick på joggingturen och/eller hur fruktansvärt skönt det är att det äntligen är fredag (så skönt, faktiskt, att man använder åtta “y” i ordet “mys” och inte drar sig för att avsluta med tolv punkter och tre utropstecken.)
Det är dock inte trots detta meningslösa pladder jag gillar att spendera så mycket tid på till exempel Facebook.
Utan på grund av det.”
Marcus Dunberg avaktiverar sitt konto medan Crambys slutsats sammanfattas med ”en insikt om att det som kan uppfattas som meningslöst pladder, egentligen är våra liv.”
Själv befinner jag mig någonstans däremellan. Om det meningslösa och felstavade pladdret är våra liv, då är jag inte särskilt intresserad av våra levnadsöden, men på samma sätt som jag viftar bort vegetarianens argument om världssvält, hälsa och etik avfärdar jag Dunbergs inställning med ett ”eh… men… fast… eh…”
En kommentar
Som vegetarian sedan mer än 20 år vet jag att argument om etik, världssvält mm sällan biter på inbitna köttätare. Det är lite som ett missbruk, att man måste först inse att det verkligen är ett problem och sedan vilja göra något åt det om det ska bli en realitet. Men än mer har jag under alla dessa år aldrig slutat upphöra att förvånas över att det alltid är jag som måste gå till försvar för min kosthantering. Det är alltid jag som måste komma med argument varför jag valt att inte ta del av den större industrin kring köttet, fläsket och späcket.
Samma gäller numera tydligen också Facebook. Det är finare att hoppa av, stå vid sidan av, vara sub, kult, underground eller vad det nu benämns som idag. Att vara i det betyder att behöva motivera sig, argumentera för och hålla fast vid något som faktiskt kan roa en, men det sticker i vissa ögon.
Jag har inte så många vänner och endast ett par som jag egentligen inte känner alls. Jag håller också med om att det känns märkligt att höra om alla underbara middagar och fester som man aldrig var bjuden till, men när det gäller joggingturer eller måltider är det väl egentligen precis det som annars hade avhandlats via ett vanligt, hederligt, men gammeldags telefonsamtal. Vi är så upptagna med att hävda oss också i sociala forum att vi glömmer bort att bara vara i det.
Lite som en del av livet. Ja! Precis som det liv när vi rör oss på riktigt bland andra levande varelser kan man ju faktiskt välja att inte lyssna på tugget vid fikabordet, slå av öronen när det börjar pratas kungligt bröllop och tacka nej eller ja till en förfrågan om diverse ting. Det behöver inte vara så komplicerat eller ett tecken på självhävdelse. Vi behöver inte känna oss så små eller undanskymda. Vi behöver bara acceptera att vi kommunicerar och idag gör vi det på flera plan, ibland samtidigt. Och vill man inte göra det behöver man inte!