En hund i den religiösa rondellen

Så blåser det snålt kring Lars Vilks bedrövligt fula teckning igen. Men varför ska vi bry oss? Och varför handlar alla analyser om yttrandefrihet?

När jag var liten begagnade sig föräldrar och lärare alltid av uttrycket ”ger man sig in i leken får man leken tåla”. Dessutom envisades de med att lära unga spolingar vad som var rätt och vad som var fel.

Vad Vilks fick lära sig vet jag inte.

Att yttrandefriheten är viktigt behöver vi inte diskutera. Så är det bara. Men är yttrandefriheten så viktig att den skall klä skott för dumdristiga provokatörer som handlar utan sunt förnuft? Är det verkligen rätt att försvara Lars Vilks med argument om yttrandefrihet?

I syfte att provocera har han dels avbildat profeten Muhammad – redan här är han ute på tämligen djupa vatten då detta, enligt islam, är förbjudet – och dels gjort det i form av ett – enligt islam – orent djur. En hund.

Om vi ska göra en jämförelse så vore det ungefär som att, på pin tji och ren jävelskap, blanda skaldjur i en judisk familjs söndagsmiddag eller rycka slöjan av en muslimsk kvinna för något slags nöjes skull.

Det är respektlöst, huvudlöst och helt idiotiskt.

Som provokatör har ju Lars Vilks lyckats, och när han stoltserar med en rostig yxa i Expressen tycks han vara ganska nöjd med sin situation, men i media framställs han som ett slags förkämpe för yttrandefriheten. Kanske en blivande martyr på dess altare?

Enligt mig är han snarast en luggsliten galjonsfigur på tafflighetens sjunkande skepp.