Kulturkritikens kraftsamling

Journalisten rapporterar att frilanskritikern Christer Enander tillsammans med några kollegor vill starta en egen avdelning inom författarförbundet. Anledningen är, menar han, att den kvalificerade kritiken är på fallrepet.

Han har på sätt och vis rätt. Dagstidningarna prioriterar i många fall annat material högre än kulturkritiken. Christer tycker att det är trist. Och det tycker jag med. Men medan Christer startar en motståndsrörelse väljer jag att se saken i ett annat ljus och fråga mig: för vem skrivs kritiken?

Faktum är att den skrivs för, och konsumeras av, ett ytterst fåtal. Den utgör de där sidorna i tidningen som många dagligen bläddrar förbi i jakt på sport, skvaller eller lokalnyheter. Gemene man är inte särskilt intresserad av kulturkritik och kulturdebatt. Tyvärr.

Av Journalistens lilla artikel kan man förstå att ett av Christers mål är att få lite pengar på fickan. ”Många stipendier från Författarförbundet är bra för oss” säger han. Och där har vi problem nummer två. Svensk dagspress har, säger de i alla fall själva, inte möjlighet att betala högre arvoden för kulturrkritik medan den överbefolkade frilanskritikerkåren menar att de inte kan leva på sina arvoden. Två sanningar som på intet vis motsäger varandra.

I slutändan handlar det om tillgång och efterfrågan. Och i förlängningen också om huruvida kulturen är behäftad med ett slags högre värde, ett existensberättigande utöver sin egen överlevnadsförmåga.

Har den det?