A propos chefer som missat målet

Det blåser snålt kring Linda Leopold. Och samtidigt inte.

Frilansskribenten Leopold ska i DN den elfte december ha raljerat över vissa kungligheters och celibriteters klädsel på Nobelfesten. Jag har inte läst artikeln själv, men påståenden i stil med att Hertha Müller var det tjusigaste som kommit från Rumänien sedan Dracula och att Drottning Silvia draperat sig i Drottningholms gardiner tyder på en tydlig glimt i ögat och ett gott handlag med pennan. Men vad vet jag.

Det förvirrande är dock chefredaktörens reaktion. Gunilla Herlitz går ut med något slags offentligt spöstraff och menar bestämt att Leopold aldrig, aldrig någonsin, ska få skriva för DN igen. Så hemsk var alltså hennes text. Trots de klockrena och roliga exemplen ovan.

Problemet är dock att det är redaktörers och, inte minst, chefredaktörers roll att ställa sig bakom sina medarbetare när det blåser, inte själva stå för vinddraget. Om Leopolds artikel var värdelös, kränkande och bedrövlig (vilket den kanske var, vad vet jag) så är det ytterst Herlitz fel och bekymmer. Hon borde inte anlitat Leopold. Eller så borde hon inte anlitat någon som har anlitat Leopold. Eller så borde hon inte anlitat någon som anlitat någon som… ja, ni förstår.

Nåväl. Nu står det ju hursomhelst klart vem som vann poäng i detta debacel och vem som blev med åtlöjet.