Året var nog 1995. I närheten av tyska Kassel stod ett par, kanske tjugofem år gamla, med tummen pekandes söderut. En svensk familj i husbil på väg mot Slovenien lät dem åka med en bit.
I husbilens inre satt jag och min kantiga skoltyska. Min äldre bror var inte med och i hans frånvaro var jag, fjorton år gammal, familjens språkresurs. Vad vi talade om minns jag inte alls, inte heller vad de hette eller vart de var på väg. Idag minns jag bara att de var de fräckaste människor jag dittills träffat och att de talade om ett engelskt band som hette Pink Floyd.
Eftersom de var de fräckaste människor jag dittills träffat ansåg jag också, utan att ha en aning, att Pink Floyd var fantastiska. Det var så det var.
Några veckor senare insåg jag att de, och jag, hade rätt. Jag hade köpt Pink Floyds The Division Bell i en liten skivbutik i Ljubljana och fingrat på den hela vägen hem. Jag hade vridit och vänt på det fina konvolutet och läst alla texterna noga. Då hade jag fortfarande ingen aning om hur det lät.
Den sommaren minns jag som väldigt varm, både i Slovenien och Sverige. Jag minns hur jag satt i mitt rum sent på kvällarna med öppet fönster och lyssnade på The Division Bell. Det luktade natt och hö. Det lät magiskt.
Skivans avslutande spår, High Hopes, anser jag än idag vara världens bästa låt.
High Hopes
Året var nog 1995. I närheten av tyska Kassel stod ett par, kanske tjugofem år gamla, med tummen pekandes söderut. En svensk familj i husbil på väg mot Slovenien lät dem åka med en bit.
I husbilens inre satt jag och min kantiga skoltyska. Min äldre bror var inte med och i hans frånvaro var jag, fjorton år gammal, familjens språkresurs. Vad vi talade om minns jag inte alls, inte heller vad de hette eller vart de var på väg. Idag minns jag bara att de var de fräckaste människor jag dittills träffat och att de talade om ett engelskt band som hette Pink Floyd.
Eftersom de var de fräckaste människor jag dittills träffat ansåg jag också, utan att ha en aning, att Pink Floyd var fantastiska. Det var så det var.
Några veckor senare insåg jag att de, och jag, hade rätt. Jag hade köpt Pink Floyds The Division Bell i en liten skivbutik i Ljubljana och fingrat på den hela vägen hem. Jag hade vridit och vänt på det fina konvolutet och läst alla texterna noga. Då hade jag fortfarande ingen aning om hur det lät.
Den sommaren minns jag som väldigt varm, både i Slovenien och Sverige. Jag minns hur jag satt i mitt rum sent på kvällarna med öppet fönster och lyssnade på The Division Bell. Det luktade natt och hö. Det lät magiskt.
Skivans avslutande spår, High Hopes, anser jag än idag vara världens bästa låt.