Tolv korta år

Jag drabbas, eller snarare slås, emellanåt av en allt för tidig trettioårskris. Den är fascinerande, kantigt obekväm och fullkomligt karriärsrelaterad.

Fysiskt håller jag nog hyfsad fart med mina snart 28 år. Psykiskt pendlar jag mellan tjugoett, på ett positivt vis, och sjuttiotvå, på ett lika positivt vis. Sett ur karriärsynpunkt kan jag dock bli lite stressad. Hade jag inte slösat (ja, i stunder av kris känns det som ett slöseri) bort drygt fyra år på studier som inte ledde någonstans i arbetslivet hade jag nog inte gått till den där fabriken idag. Jag hade kommit längre. Jag hade nått något slags mål. Nu är jag (i stunder av kris då förstås) snart en trettioårig fabriksarbetare.

När jag drabbas, alternativt slås, av den där krisen sneglar jag alltid surt åt yngre eller jämngamla kollegor (i journalistvärlden, inte på fabriken) och muttrar ”uppkomling” eller ”slynglar till murvlar”.

Därför blir jag så glad när Björn Wiman, kulturchef på Expressen idag skriver på sin blogg, i förbifarten, att han skrev sin första litteraturrecension i en svensk dagstidning 1997. Det är tolv år sedan. Nu är han kulturchef.

Kanske, rent av troligtvis, hade han en lång och lyckad karriär innan dess, men det tänker jag inte forska i. Jag vill inte veta.

Jag blundar och botar krisen. Om tolv år. Då är jag kulturchef.