Jag och Irving

På torsdag kliver Peter Englund för första gången ut ur den dörr där vi vant oss vid att se Horace Engdahl. Då ska han berätta att Nobelpriset i litteratur i år tilldelas den amerikanska författaren John Irving. Säger han något annat så säger han fel.

Sommaren 2001 bodde jag i Grekland. I brist på pengar och något att läsa lånade jag en bok av min rumskamrat – Ciderhusreglerna av John Irving. Jag hade inte sett Lasse Hallströms filmatisering som kommit några år tidigare men kände förstås igen titeln. Jag hade ingen aning om vem John Irving var. Nu vet jag bättre.

Sedan den sommaren har John (ja, det känns som att vi är förnamn med varandra) förföljt mig. Eller så har jag förföljt honom. Vi har delat många stunder, känslor, skratt och tankar. Efter Ciderhusreglerna, redan samma sommar, läste jag Garp och hans värld, sedan Hotell New Hampshire och sedan alla de andra. De flesta flera gånger.

Nyligen var det en journalist som tittade på mig och sa: ”Owen… det låter inte så svenskt”.
- Nej, det är amerikanskt, svarade jag.

Den lilla killen med den konstiga rösten och ett alldeles speciellt förhållande till gud och sin egen död hette Owen Meany, och för något år sedan tog jag hans namn. John Irving bär inte hela ansvaret för den saken, men en stor del.

En bön för Owen Meany kom ut 1989. Läs den innan torsdag och fira på torsdag klockan ett. Om Peter Englund inte ärvt sin företrädares förmåga att säga fel förstås.