Jag har tidigare skrivit om de fyrtio förhatliga timmarna. Nu gör jag det uppenbarligen igen. Den här gången tänkte jag skriva om varför de är hatade.
Det handlar mindre om vad de innehåller än hur många de är. Och anledningen till varför jag över huvud taget ägnar mig åt dem.
Om någon frågar vad jag sysslar med så säger jag i regel att jag är frilansjournalist, skribent eller ”gör lite av varje”. Den sanningen är gravt modifierad. Egentligen är jag fabriksarbetare på heltid. Men jag definierar inte mig själv som sådan. Det jag vill göra, slösar mest möda på och brinner för är skrivandet. Det andra är ett än så länge nödvändigt ont.
Nu till problemet. Att arbeta som frilans är svårt, inte minst ekonomiskt. Om man dessutom (av ekonomiska skäl då förstås) ägnar fyrtio timmar i veckan åt något annat är det i det närmaste omöjligt att slå vakt om sin plats på den marknaden. Jag skulle gärna arbeta fjorton timmar per dygn med dåligt betalt om jag slapp de förhatliga. Men hur ska det gå till?
För knappt ett år sedan gjorde jag något åt det. Jag minskade de fyrtio till betydligt färre medan jag gjorde mer journalist- och copyjobb. Det gick ganska bra. Sedan ägnade jag hela våren åt ett fantastiskt roligt, men i ekonomiska termer förkastligt, projekt som istället för att stärka min marknadsandel lämnade mig med rejäla skulder och skjutsade mig tillbaka till de fyrtio. Tillbaka till ruta ett.
Nu börjar det locka igen, framförallt då jag plötsligt får mer frilansjobb än jag hinner med. Kanske är det dags att sälja ord i lösvikt och stanna hemma från fabriken.
5 kommentarer
Jag håller tummarna för att du snart kan lämna fabriken för gott. Människor mår bäst av att arbeta med något som de trivs med och helst även stimulerar dem. Det är så vi fungerar.
Som jag redan berättat; jag är också fabriksarbetare med hjärtat i något annat. Min förståelse för din sak är därför inte helt orymlig. Själv har jag i alla fall mer eller mindre funnit mig i situationen och har också lärt mig att se ett visst, inte obetydande, värde i att göra vad jag vid en första anblick helst hade velat slippa. Därför att det kommer mycket skarphet från en utgångspunkt där ens inre berörs av en form av lidande, när man under vissa besvärande omständigheter ges tid att forma en sorts tankar man kanske annars inte hade tänkt. Jag skulle tro att du kommer på många av dina uppslag just när du är i fabriken, arbetandes med din kropp men med sinnet på vad du egentligen tycker är viktigt. Ta vara på det.
Jag har väldigt svårt att ta dig på allvar, Mosiah. Jag låter bli.
Ursäkta den hårda tonen, Mosiah. Men jag delar inte alls den där känslan.
Jag blev faktiskt ganska sur och tänkte att det var sista gången jag skrev något till dig. Anser mig definitivt inte ha gjort något för att inte bli tagen på allvar. Din ursäkt är i alla fall godtagen, Björn, och det är lugnt med mig att ditt synsätt är annorlunda.