Idag for jag och E, den fantastiska, till landsbygden. Där fanns ett litet och rött hus, krokigt och ombyggt under mer än hundra års tid. Där vill vi bo. Det är långt bort från allt, inte särskilt nära något. Där finns ro och frid bland uråldriga minnen, skeva väggar, jordkällare och hönshus. Sannolikt finns där också spöken, men solen stod högt och de gömde sig när vi var där.
Om man gick upp för trappan, böjd för att inte slå i det låga taket, kom man till mitt framtida skrymsle. Den vrå där jag förhoppningsvis kommer sitta för att skriva, drömma och brottas med idéer snart. Den var tillräckligt liten för att inte rymma distraktion, tillräckligt stor för att orden ska få plats.
I övrigt, bortsett från skrymslet och de krokiga väggarna, fanns det en övervåning byggd på måfå, ihoplappad en kvadratmeter åt gången med brädstumpar från alla upptänkliga håll. Väggar utan verkan och hyllor utan innehåll. Om vi köper detta röda lilla hus kanske jag inte har tid att sitta i skrymslet med mina ord. Kanske slåss jag istället, utrustad med slägga, mot det gamla huset. Som David och jätten.
2 kommentarer
Fint.
Do it!
3 trackbacks
[...] mig. Jag må vara en smula vidskeplig och ologisk nu, men jag tror att det där skrivbordet i mitt skrymsle skulle hjälpa mig bort från de fyrtio förhatliga [...]
[...] I källaren förälskar jag mig i en serie tuschteckningar av Björn Svantesson. Ekonomen på min axel ropar att jag ska låta bli, men jag tror att ett av hans verk snart finns i mitt skrymsle. [...]
[...] nämnde i ett förbigående att jag vill smycka mitt skrymsle med en eller flera tavlor av Björn Svantesson. Jag är än mer säker på min sak nu när jag har [...]