Jag är en smula gammaldags av mig. Exempelvis prenumererar jag fortfarande på en lokal dagstidning, läser TV-tablån i densamma och är medlem i Svenska Kyrkan av lika delar övertygelse som slentrian.
Därtill dröjde det sisådär 3-4 år innan jag insåg att bloggar nog inte var en övergående fluga ändå. Och Twitter hann bli gårdagens (eller fjolårets) nyhet innan jag nyligen skaffade mig ett konto.
Dessutom, som vore det inte redan nog, stör jag mig alltjämt på det korta, snabba och direkta som genomsyrar allt detta. Twitters etthundrafyrtio tecken är för lite. Det kan ibland ta mig fem minuter att korta ned, såga itu och skära sönder innan jag, med en känsla av stympad tunga, klickar på ”skicka”. Och då är det förstås redan för sent. Diskussionen for förbi medan jag övervägde att använda ordet ehuru.
Jag har hursomhelst tagit mig i den extra höga Ben Sherman-kragen upprepade gånger. Jag har börjat läsa bloggar, jag har tillochmed börjat blogga, och nu senast anslutit mig till de etthundrafyrtio tecknens inferno.
Samtidigt kan jag inte låta bli att värja mig ett uns och en smula. När jag läser fantastiska krönikor på 3000 tecken eller långa underbara artiklar förstår jag inte vad de där etthundrafyrtio tecknen ska göra mig för någon nytta. Vad är de till för? Vad ska de vara bra för? Har jag så bråttom?
Jag har inte lyckats sätta fingret på det ännu, men det finns någonting i de där 2860 tecknen, i glappet mellan krönikan och twitter, som gör mig trygg. Där finns några rader som problematiserar, ställer på ända och vrider ett extra varv. 2860 tecken där jag trivs.
Till dess att jag hittar poängen i det där tänker jag fortsätta att twittra, blogga, skriva och fundera, samt använda ordet ehuru så ofta det går.
En hund i den religiösa rondellen
Så blåser det snålt kring Lars Vilks bedrövligt fula teckning igen. Men varför ska vi bry oss? Och varför handlar alla analyser om yttrandefrihet?
När jag var liten begagnade sig föräldrar och lärare alltid av uttrycket ”ger man sig in i leken får man leken tåla”. Dessutom envisades de med att lära unga spolingar vad som var rätt och vad som var fel.
Vad Vilks fick lära sig vet jag inte.
Att yttrandefriheten är viktigt behöver vi inte diskutera. Så är det bara. Men är yttrandefriheten så viktig att den skall klä skott för dumdristiga provokatörer som handlar utan sunt förnuft? Är det verkligen rätt att försvara Lars Vilks med argument om yttrandefrihet?
I syfte att provocera har han dels avbildat profeten Muhammad – redan här är han ute på tämligen djupa vatten då detta, enligt islam, är förbjudet – och dels gjort det i form av ett – enligt islam – orent djur. En hund.
Om vi ska göra en jämförelse så vore det ungefär som att, på pin tji och ren jävelskap, blanda skaldjur i en judisk familjs söndagsmiddag eller rycka slöjan av en muslimsk kvinna för något slags nöjes skull.
Det är respektlöst, huvudlöst och helt idiotiskt.
Som provokatör har ju Lars Vilks lyckats, och när han stoltserar med en rostig yxa i Expressen tycks han vara ganska nöjd med sin situation, men i media framställs han som ett slags förkämpe för yttrandefriheten. Kanske en blivande martyr på dess altare?
Enligt mig är han snarast en luggsliten galjonsfigur på tafflighetens sjunkande skepp.